Nära skjuter ingen hare!

125 km linjelopp på Nordiska Mästerskapet i Danmark avverkades igår och i H40 stod ett 70-tal cyklister på startlinjen, varav ca 40 var från värdlandet, ett 15-tal svenskar samt ett 10-tal norrmän. Såg ingen finnländare, men det kan ha varit någon. Inga blåbär utan åkstarka herrar, vilket visade sig under loppets gång. Redan efter masterstarten inne i Saeby, där mästerskapet arrangerades, kom de första attackerna från såväl höger och vänster, ömsom danskar som norrmän, samt en och annan svensk och så höll det på under större delen av loppet.

Banan var 24 km per varv och inkluderade två stigningar, där den första var lite längre, men inte brantare än att man kunde (behövde!) gå upp på stora klingan. Efter tre varv med attacker och en tilltagande kantvind på vissa partier på varvet, började flertalet bli lite möra. Detta märktes främst i den längre stigningen då det inte kom folk farandes på sidorna under klättringen. Stefan Stengård, för dagen iförd landslagströja, kom loss tidigt på varvet med en dansk och i backens övre hälft anslöt ytterligare två danskar och en norrman. Jag låg långt fram i stigningen och anade instinktivt att denna utbrytning kan gå hem, varför jag gjorde en fartökning och efter en stund solo kom jag ifatt utbrytarna. Ingen i klungan ville eller kunde svara och den nu sex man stora utbrytargruppen fick snabbt igång ett fint lagtempo. Vi rullade på och fick snabbt ett 30-tal sekunders försprång.

Avståndet till klungan var relativt konstant och när vi gick in i backen på sista varvet började två av danskarna stå över vissa förningar, vilket gjorde att jag och Stengård, bägge från svenska landslaget, tvingades till beslutet att antingen ge upp eller ta ansvar för att utbrytningen fortsatte. Vi valde det sistnämnda, vilket vi fick skit för efter loppet, men om detta kan jag bara säga en sak: watch me not care! Det var omständigheter som gjorde att vi inte lyckades ta hem segern, inte att vi inte var rätt material för utbrytningen. Att slänga en sådan kommentar i nyllet på en nybliven, stolt och glad bronsmedaljör, känns som total brist på ödmjukhet och alltför mycket självgodhet.

Jag har inte för avsikt att ta debatten i öppet forum, men jag kan bara säga att vissa utgår alltför mycket från sig själva och sin egen person, men väljer att, politiskt korrekt, tala i "vi-form" istället för alltför tydliga "jag-formen". När man efter loppet dessutom får höra att vederbörande manat på andra svenskar att jaga ikapp svenskarna i utbrytning, så blir man såväl förundrad som förbannad! Men vad i helvete! Inte alla bestick i lådan.

Norrmannen i utbrytningen var mycket aktiv och åkstark. Ungefär halvvägs på sista varvet frågade han mig om vi skulle bryta loss från gruppen i den andra, lite kortare stigningen, och köra i par sista biten. Dessvärre fattade jag beslutet att kvarstå i sexmannagruppen, vilket jag ångrar i efterhand, då jag hade bra ben och dessutom slog norrmannen i den kommande spurten. Hade han och jag kommit loss från utbrytargruppen, så hade detta gjort att danskarna, som inte bidrog fullt ut till utbrytningen, hade tvingats till att börja arbeta för sin egen skull och att Stengård kunde tagit en mer undanskymd roll som ensam svensk. Hade den jagande gruppen kommit ifatt oss två så hade vi en svensk i gruppen bakom som fått en bättre resa, vilket bättrat på möjligheterna för en seger.

På upploppet drog norrmannen upp spurten med mig på andrahjul och när han gick kom jag utan problem in på hans hjul och situationen kändes kanon. Tyvärr "dog" norrmannen i spurten väldigt tidigt, vilket gjorde att jag var tvungen att fullfölja en 10-15 meter för tidigt. Resultatet blev att jag passerades några meter före linjen. Dock var det inte någon defilering i mål av danskarna, utan de fick slita för att vinna på hemmaplan. Att rulla in på en fjärdeplats kändes och känns fortfarande grymt bittert. Så nära men ändå så långt borta. Stefan Stengård gjorde ett hästjobb, sin vana trogen, i utbrytningen och han var väl förtjänt tredjeplatsen. För resultat se här!

Att inom fyra veckor tagit en silvermedalj på SM och en fjärdeplats i hårt motstånd på NM i cykellandet Danmark, känns ändå som ett fall framåt och ett kvitto på att all träning tillsammans med Mattias Reck och Balansera givit resultat.

"Skulle gjort det, kunde gjort det" - lätt och vara efterklok och eftertänksam i efterhand!

Men nära skjuter ingen hare.....