Suger

Mina farhågor bekräftades - något skit i kroppen gjorde att det endast blev en start i Svanesunds 3-dagars i fredags. Jag genomförde prologen, som är ett kort backtempo om 1,1 km, men tiden och känslan i kroppen signalerade att något inte stod rätt till. Efter moget övervägande i lördags morse valde jag att inte ställa upp dag två, med både GP och tempo, utan låta kroppen hitta tillbaka igen.

Känns inte kul, faktiskt riktigt ruttet, men man är ingen ungdom längre (!) och har inte råd med några missriktade hjältedåd, utan måste lyssna på kroppen och följa hur det känns. Bittert men sant. Bara att bita ihop och komma igen!

Min lagkamrat Glenn har kört riktigt bra och ligger inför dagens avslutande linjelopp i totalledning med sex sekunder före ett koppel konkurrenter inom några sekunder. Har Glenn bra ben, lite tur med hur loppet utkristalliserar sig och bevakar rätt gubbe vid rätt tidpunkt, så bör han kunna fixa segern! Lycka till, grabben!

Svanesund och schysst på cykeln

Imorgon kör vi Svanesunds 3-dagars och startar med prolog/backtempo vid 19.00-snåret. Förhoppningsvis blir inte vädret så dåligt som SMHI aviserat - det kan åtminstone vara uppehåll, så är jag nöjd. Känner mig lite seg i kroppen och hoppas vid gudarna att det inte är någon infektion som ligger och lurar! Vore typiskt i så fall, eftersom helgens tävling blir den sista för säsongen som det ser ut.

För att kommentera min lagkamrat Glenn Dahls inlägg på sin blogg gällande "fula trix" och farligt agerande på cykeln, så är min åsikt att dylika företeelser ej har med cykelsport att göra, motionslopp eller tävling, spelar ingen roll. Kan man inte tygla sin känslor eller framföra sin cykel på ett säkert och schysst vis, så ska man börja med någon annan idrott, förslagsvis boxning eller någon annan kampsport.

Någon lämnade en kommentar på Glenns blogg att fula knep är OK på tävling om man är beredd att ta de diciplinära påföljderna!? Märkligt resonemang om "trixandet" innebär att den drabbade vurpar och skadar sig. Efter att ha varit med på flera tävlingar och träningar i år som inkluderat vurpor med nyckelbensbrott och hjärnskakningar som följd, så kan det aldrig vara OK att köra fult.

Med samma resonemangsgrund -är det OK att med bilen bränna förbi en skola med lekande barn och 30-km/tim-gräns, i 70 km/tim, med motiveringen att "jag accepterar att jag blir av med körkortet om Polisen tar mig! Nej, fair play gäller i alla lägen!

Söndagens Gran Fondo

137 km och styva 1500 höjdmeter avverkades under söndagens CykelCity Gran Fondo i Kungsbacka. 250 glada cyklister stod på startlinjen i fint sensommarväder klockan 09.00, redo att ta sig an dagens tre varv med start, varvning och målgång i Fjärås utanför Kungsbacka.

De första milen gick i makligt tempo, utan några riktiga försök från någon att spräcka klungan eller skapa en hållbar utbrytning. Det var i princip först på andra varvet och i den långa Sätilabacken som farten ökade markant och majoriteten fick släppa kontakten med tätgruppen. Här skördades offer i parti och minut. För er som inte vet så är stigningen respektabla 2,2 km och höjer sig ca 90 meter. Mycket med Göteborgsmått mätt. Det innebär mjölksyra, speciellt om farten är hög och tempot ryckigt.

Vi var ett 15-tal som kom över krönet och därefter, efter visst strul, fick till stånd ett samarbete med lagtempo, som snabbt resulterade i ett försprång på runda tre minuter mot bakomvarande huvudgrupp. Ett antal cyklister släppte kontakten med vår grupp och in mot mål i Fjärås kvarstod ett 10-tal, lätt slitna, cyklister. I Ålgårda gjorde jag ett försök att bryta loss från gruppen, men det framgick under hela loppet att alla med en CC-tröja skulle bevakas och hämtas ner till varje pris, vilket också bekräftas på bloggar jag läst, varför jag inte fick något större avstånd.

En kille från Lundaklubben Lunedi "gled iväg" från gruppen och hamnade i ingenmansland ett 50-tal meter framför gruppen, som började bevaka varandra och det rådde en allmän ovilja att ta ansvar och köra i motvinden de sista kilometrarna. Lunedi-killen gled vidare och avståndet ökade sakta, meter för meter. Alla tittade på honom och sedan på varandra - vem kör? Vem tar ansvar? I den sista backen insåg nog alla att han kommer att hålla hela vägen och en febril aktivitet tilltog. Ett ryck i sista backen avstannade och jag kontrade direkt. Fick väl ett par meter, men med typ 15 mmol laktat så hade jag inte ben eller kraft att ställa mig upp och trycka ifrån, vilket resulterade i att jag blev passerad på mållinjen med en däcksbred eller två. Rullade lite surt över mållinjen på ännu en förhatlig fjärdeplats!

Resultat för den som är intresserad finns här!

Efteråt blir man sådär bitter och funderar på varför man inte ställde sig upp och gjorde en sista kraftansträngning! Varför tog man inte initiativet och bryggade avståndet till Lunedi-killen, då jag hade tillräckligt bra ben? Varför fegade jag? Som vanligt enklare sagt en gjort sådär i efterhand!

Summa summarum ett kul lopp och en bra genomkörare inför Svanesunds 3-dagars till helgen.

Lätt och fräscht

Nix, inte sallad och lättdressing som diskuteras här, utan ett par Zipp 202 av 2009 års tappning! Nydesignade nav som lätt kan justeras med insexnykel, förändrad ekringsprincip och externa ekernipplar, istället för integrerade dito, vilket på tidigare editioner gjorde justering av hjulen till ett huvudbry (fråga mekanikerna!) Dessa skönheter hämtades hem från CykelCity idag, locktite på alla nipplar och nylimmade med Vittoria CX.

Skönt att ha sina egna tävlingshjul att köra på, även om de, av Picco (tackar än en gång!), lånade Lightweight-hjulen, som jag använde på såväl VSM som VNM, var underbara att köra på! Om jag ska vara ärlig så är "Lättviktarna", med hästlängder, de bästa och skönaste hjulen som jag någonsin kört på. Styva, toklätta och stabila i alla lägen. Visst, baksidan på myntet är en prislapp som nästan köper dig två par Zipp-hjul och ett elände om du kör sönder dem. Hade plånboken medgivit ett inköp så hade jag inte tvekat en sekund. Jag får nöja mig med mina Zippar, men de är inte "kattskit" de heller. Det kunde varit (mycket) värre.

Hedberg har så rätt!

Simple Minds - mina tonårsidoler!

30 år och still going strong!

Fyra veckors...

...semesterledighet har jag snart avverkat och nu sitter jag här och undrar var dagarna tog vägen? Skit vad tiden går fort när man är ledig! Men det har varit en avkopplande och opretentiös ledighet utan en massa måsten. Så som det ska vara när man är ledig från ekorrhjulet. På måndag är jag åter i verkligheten igen.

Skivtips: Danska Nephew´s nya alster "DanmarkDenmark" - grym!

Skrattet mitt i gråten

Dagens träningsmeny bestod av ett moment G1, följt av intervaller, intervaller och så lite mer intervaller! 3-1:or i massor och som lök på laxen, 20-40:or på Smax, så att man var helt darrig när man kravlade av testcykeln. Nu sitter man här med en lätt sugande känsla i benen och känner att idag har den gamla kroppen fått bekänna färg! Funderar varje gång hur mycket vätska som man förlorar på ett dylikt pass? Svetten bokstavligen rinner ur dig och det är dyngsurt under cykeln.

Det är lätt att utveckla en "hatkärlek" till intervallträning. Lite som någon formulerade det - "skrattat mitt i gråten! (Fredá?) Men det är få saker som är så formgivande som testcykelintervaller under tävlingssäsongen. En gammal beprövad metod som mången cyklister med träningskaraktär anammat.

Fredrik är på skämthumör!

Läste en kanonvits på Fredrik Erikssons blogg! Följ länken här, läs och njut! Mitt i prick, speciellt för oss som regelbundet har med konsulter att göra!

Ha Ha Ha!

Jaha - nähä!

Eftersom vår klubb, Team CykelCity CK, är registrerad och utgår från Stockholm och således tillhör Svealand, så får vi gubbar i veterangänget från Göteborg inte delta vid Götalandsmästerskapen i Uddevalla om några veckor. Glenn mailade arrangören och fick resolut svaret - "nix, ni får inte köra, inte ens utom tävlan". Lite snopet att föreningens registreringsort avgör startbehörigheten, istället för bostadsorten. Regler är regler anför vän av ordning, men man hade önskat att vi, med någon grad av flexibilitet, åtminstone kunde få ställa upp utom tävlan, då det inte direkt vimlar av tävlingar i närområdet under året!

Ibland får man känslan, tyvärr ganska ofta, att SCF, dess representanter och reglemente inte verkar för att tillvarata de aktivas intressen, dvs de som faktiskt är grunden för verksamhetens existens, utan för att bevara och försvara etablerade strukturer och principer. Cykelsporten lever en tynande tillvaro i fotbollens och hockeyns Sverige och då bör man rimligen inta ett främjande förhållningssätt, med syfte att locka och bibehålla aktiva att hålla på med cykelsport. Min åsikt, men argumentera gärna emot mig!

Vidare kan man på Mölndals CK´s hemsida läsa att jag vann serietävlingen i H40 i Fjärås i förra veckan. Serietävlingen utgjorde även distriksmästerskap, men med utgångspunkt ur reglementet så kan jag inte titulera mig distriksmästare. "Syns man inte, finns man inte".

Men regler är regler och som sann svensk så gillar man läget och håller sig sådär lagom som bara vi svenskar kan göra! Spännande förresten med ordet lagom - finns tydligen enbart i det svenska språket, utan motsvarighet i andra språk och kulturer (In i den kollektiva fållan och tro inte du är något!)

Några timmar till tisdagsträning med MCK - Kul!

CykelCity Gran Fondo

Ännu en helg avverkad och den tredje (av fyra) semesterveckor till ända. Det blev ingen resa till Burseryd och Västboloppet idag, vilket egentligen var planerat. Orsaken: aningen sega ben och brist på motivation att gå upp 04.30, äta gröt, åka bil i två timmar, för att sedan i förväntat skitväder, köra 70 km tävling med start 08.00 i styva 1.45 tim. The end.

Nix, ingen motivation, utan vi stannade kvar i Göteborg och tränade strukturerat i helgen inför CykelCity Gran Fondo i Kungsbacka som går av stapeln nästa söndag. Eftersom vi respresenterar Team CykelCity CK så är det naturligt och förväntat att vi deltager på det egna arrangemanget. Gran Fondo är ingen reell cykeltävling utan ett "raceliknande" motionslopp, öppet för såväl tävlingscyklister som motionärer. Vis av erfarenheten från tidigare år så brukar dock tillställningen bli så tävlingslik som ett motionslopp kan bli, utan att klassas som sådant. Detta främst i förstagruppen, där det brukar köras på rejält. Mycket prestige att passera mållinjen först!

Ett kul och välorganiserat arrangemang som varmt kan rekommenderas, oavsett om du är inbiten "rejsare" eller en glad motionär utan ambitionen att köra så snabbt som möjligt!

Vill du har mer information om CykelCity Gran Fondo i Kungsbacka - kika här!

Brings back memories!

Åkte en sväng till Göteborg på förmiddagen för att besöka den suveräna presshoppen på Drottninggatan. Den kan sannerligen rekommenderas. De har banne mig ALLA cykelmagasin, alla kategorier, som man kan tänka sig. Jag köpte mig senaste numret av Cycle Sport, med ett specialrepotage om Tour de France 1989, med anledning av 20-årsjubileumet.

1989 års upplaga av Tour de France var och är, om jag får avgöra, den mest omtumlande och spännande touren någonsin. En batalj i tre veckor mellan nationalikonen Laurent Fignon och amerikanen, idolen och den stora inspirationskällan, Greg LeMond. När jag började cykla var LeMond hjälpryttare till fransmannen Bernard Hinult och en rising star. Han blev skjuten i en jaktolycka 1987 och kämpade i två år, för att vinna touren 1989 med ynka 8 sekunder.

LeMond var pionjär vad gäller mycket som vi tar för givet i dagsläget, däribland hårdskalshjälm, tempobåge, tempohjälm, Oakleys, pulsmonitor och cykeldator, för att nämna något. På ett träningsläger 1986 i Bergamo tillsammans med CK Antilopen köpte jag en likadan teamdress som LeMonds team La Vie Claire hade (se bild) och jag var så stolt. King of the road! Ett par röda Oakley Shades inhandlades, samma som de LeMond hade, stora som ett par slimmade skidglasögon, men shit vad man var cool. På den tiden innebar detta mycket cred!

Visst är Armstrong, Indurain, Hinult, Fignon, Delgado och Merckx hjältar av sin tid, men för mig är Greg LeMond den stora hjälten.

DM i Fjärås

Det blev ett attans åkande på dagens distriksmästerskap i Fjärås, förnämligt arrangerat av Mölndals CK. Arrangemanget kändes igen från mitten av 1990-talet, då jag körde Kungsbacka GP, som gick på samma varv. Perfekt trekilometersvarv för ett stenhårt GP, med en utslagsgivande stigning tillsammans med vindpinade partier och två 90-graderskurvor, vilka kräver sköna igångdrag. Kort sagt - tufft och utslagsgivande!

Jimmy Rönn från MCK visade redan på andra varvet var skåpet skulle stå och gick solo. Hans förnämliga solokörning höll hela loppet och han kunde, i ensam majestät, defilera i mål. Snyggt gjort, grabben! Grattis! Vi övriga dödliga, en brokig samling av elitåkare, juniorer och veteraner i olika åldersklasser, jagade i en grupp som kom i mål 20-30 sekunder bakom segraren.

Undertecknad rullade in kring 7-8 plats och får väl vara nöjd med det, då motståndet var helt klart respektabelt, med flertalet elitåkare och andra åkstarka gynnare. Efter att ha kört ett relativt hårt tisdagspass igår så var den gamla gubbkroppen inte riktigt i det slag som den borde vara. Det är i sådana här situationer som det märks med all tydlighet att man är 40 år och inte 25! Speciellt när man tävlar mot killar som är 10-20 år yngre än en själv. Med detta i åtanke så blir jag ännu mer imponerad av Armstrong och andra åldermän i proffscirkusen som även de närmar sig the big 4-0. Den främsta skillanden som jag upplever är att jag idag kräver fler återhämtningspass och vilodagar mellan tyngre träningsperioder. När man var yngre kunde man köra på, dag ut och dag in, och ändå ha bra ben. En svunnen tid i min bok.

Resultatlistan finner ni här!

Ett tack till Mölndals CK för ett bra arrangemang och för att ni fixade bra väder!

(Tack Martin Tornblad, HCK, för lånet av bilden!)

Underbart

Vad kan man säga? Semesterledig, inga förpliktelser (nästan) och ett grymt väder! Kan det bli bättre? Jag njuter så att man nästan skäms! (-;

Fortsatt trevlig sommar tillönskas alla!

The story continues

Efter NM i söndags tog jag, min vana trogen, en vilodag i måndags och på tisdagen kördes det sedvanliga tisdagspasset tillsammans med Mölndals CK. Mattias Reck, som håller i tisdagsträningarna, genomförde ett längre snabbdistanspass med styrkeuthållighets-karaktär. Sträckan som vi körde var sannolikt längre än vad Mattias hade planerat, då klockan hann bli 21.45 innan jag rullade in på gården hemmavid. Till råga på allt börjar det bli märkbart mörkare på kvällarna, vilket resulterade i att de sista 25 minuterna kördes i tilltagande skymning.

Idag hängde jag, med lätt krispiga ben, på Mölndals elitgäng på ett distanspass G1 upp till Lerum via Landvetter och Härskogen, för att sedan styra åter tillbaka till Göteborg. Erik Seaden och undertecknad förlängde lite till och tog rundan runt Kållered, Lindome och Snipen. 3.45 på klockan vid hemgång i underbart sommarväder.

Mattias har enligt uppgift mailat de närmaste veckornas träningsupplägg. Vi får väl se vad coach Reck grävt fram ur byrålådan!

Nära skjuter ingen hare!

125 km linjelopp på Nordiska Mästerskapet i Danmark avverkades igår och i H40 stod ett 70-tal cyklister på startlinjen, varav ca 40 var från värdlandet, ett 15-tal svenskar samt ett 10-tal norrmän. Såg ingen finnländare, men det kan ha varit någon. Inga blåbär utan åkstarka herrar, vilket visade sig under loppets gång. Redan efter masterstarten inne i Saeby, där mästerskapet arrangerades, kom de första attackerna från såväl höger och vänster, ömsom danskar som norrmän, samt en och annan svensk och så höll det på under större delen av loppet.

Banan var 24 km per varv och inkluderade två stigningar, där den första var lite längre, men inte brantare än att man kunde (behövde!) gå upp på stora klingan. Efter tre varv med attacker och en tilltagande kantvind på vissa partier på varvet, började flertalet bli lite möra. Detta märktes främst i den längre stigningen då det inte kom folk farandes på sidorna under klättringen. Stefan Stengård, för dagen iförd landslagströja, kom loss tidigt på varvet med en dansk och i backens övre hälft anslöt ytterligare två danskar och en norrman. Jag låg långt fram i stigningen och anade instinktivt att denna utbrytning kan gå hem, varför jag gjorde en fartökning och efter en stund solo kom jag ifatt utbrytarna. Ingen i klungan ville eller kunde svara och den nu sex man stora utbrytargruppen fick snabbt igång ett fint lagtempo. Vi rullade på och fick snabbt ett 30-tal sekunders försprång.

Avståndet till klungan var relativt konstant och när vi gick in i backen på sista varvet började två av danskarna stå över vissa förningar, vilket gjorde att jag och Stengård, bägge från svenska landslaget, tvingades till beslutet att antingen ge upp eller ta ansvar för att utbrytningen fortsatte. Vi valde det sistnämnda, vilket vi fick skit för efter loppet, men om detta kan jag bara säga en sak: watch me not care! Det var omständigheter som gjorde att vi inte lyckades ta hem segern, inte att vi inte var rätt material för utbrytningen. Att slänga en sådan kommentar i nyllet på en nybliven, stolt och glad bronsmedaljör, känns som total brist på ödmjukhet och alltför mycket självgodhet.

Jag har inte för avsikt att ta debatten i öppet forum, men jag kan bara säga att vissa utgår alltför mycket från sig själva och sin egen person, men väljer att, politiskt korrekt, tala i "vi-form" istället för alltför tydliga "jag-formen". När man efter loppet dessutom får höra att vederbörande manat på andra svenskar att jaga ikapp svenskarna i utbrytning, så blir man såväl förundrad som förbannad! Men vad i helvete! Inte alla bestick i lådan.

Norrmannen i utbrytningen var mycket aktiv och åkstark. Ungefär halvvägs på sista varvet frågade han mig om vi skulle bryta loss från gruppen i den andra, lite kortare stigningen, och köra i par sista biten. Dessvärre fattade jag beslutet att kvarstå i sexmannagruppen, vilket jag ångrar i efterhand, då jag hade bra ben och dessutom slog norrmannen i den kommande spurten. Hade han och jag kommit loss från utbrytargruppen, så hade detta gjort att danskarna, som inte bidrog fullt ut till utbrytningen, hade tvingats till att börja arbeta för sin egen skull och att Stengård kunde tagit en mer undanskymd roll som ensam svensk. Hade den jagande gruppen kommit ifatt oss två så hade vi en svensk i gruppen bakom som fått en bättre resa, vilket bättrat på möjligheterna för en seger.

På upploppet drog norrmannen upp spurten med mig på andrahjul och när han gick kom jag utan problem in på hans hjul och situationen kändes kanon. Tyvärr "dog" norrmannen i spurten väldigt tidigt, vilket gjorde att jag var tvungen att fullfölja en 10-15 meter för tidigt. Resultatet blev att jag passerades några meter före linjen. Dock var det inte någon defilering i mål av danskarna, utan de fick slita för att vinna på hemmaplan. Att rulla in på en fjärdeplats kändes och känns fortfarande grymt bittert. Så nära men ändå så långt borta. Stefan Stengård gjorde ett hästjobb, sin vana trogen, i utbrytningen och han var väl förtjänt tredjeplatsen. För resultat se här!

Att inom fyra veckor tagit en silvermedalj på SM och en fjärdeplats i hårt motstånd på NM i cykellandet Danmark, känns ändå som ett fall framåt och ett kvitto på att all träning tillsammans med Mattias Reck och Balansera givit resultat.

"Skulle gjort det, kunde gjort det" - lätt och vara efterklok och eftertänksam i efterhand!

Men nära skjuter ingen hare.....